Andra hälften av 1800-talet Del 2, nya arter beskrivs och introduceras

I tidigare berättelser har vi nämnt och avbildat de Rhododendronarter som varit kända från Linnés tid och fram till den tid vi nu hamnat i, mitten och andra hälften av 1800-talet. Man talar om två olika företeelser när det gäller begreppet ”känd art”. Man menar till att börja med ”känd för vetenskapen” och för det andra ”känd och introducerad” i odling. Känd för vetenskapen handlar i första hand om att arten är insamlad (herbarium), beskriven och namngiven. Introducerad i odling handlar om något ytterligare, arten anses då så pass värdefull att den lämpar sig för trädgårdsändamål (hortikulturellt intressant). Man samlar då in även frö och/eller levande plantmaterial.

När det gäller våra Rhododendron så handlade det om ett begränsat antal arter som var introducerade i odling fram till den tid vi nu tänker röra oss i. I stor utsträckning handlade det om de amerikanska arterna R. catawbiense, R. maximum och alla de amerikanska azaleorna. Vidare en del europeiska arter såsom R. ponticum, R. caucasicum och några till. Av de asiatiska/Himalaya kan nämnas R. arboreum och några få ytterligare. Eftersom det handlade mycket om amerikanska arter så talade man om begreppet ”American Gardens” som även kunde innehålla Kalmia , Andromeda m.fl släkten från Ljungväxtfamiljen. Man hade klart för sig att odlingsmedium i dessa anläggningar skulle bestå av torv.

Man får inte glömma en hel del Vireya-arter som var kända och i odling samt en del så kallade Japanska Azaleor.

Man ägnade sig åt hybridiseringsarbete (korsningar) med de arter som fanns tillgängliga och en hel del hybrider togs fram på detta material redan under tidigt 1800-tal.

Men Asien blev mer och mer intressant och då i första hand Himalaya. Kina var vid denna tid dåligt tillgängligt för västerlänningar. När man säger Himalaya så räknar man normalt sett inte in Västra Kina.

Några händelser att särskilt beakta :

Olika krigshändelser i Kina hindrade plant- och fröinsamlingar. Men en som ändå lyckades i dessa tider var Robert Fortune som samlade under perioden 1843 - 1862. Detta var dock i de östligaste och sydligaste provinserna, inte i de västra provinserna där man senare fann den största artrikedomen. Fortune samlade frö från R. fortunei som blev namnsatt efter honom.

Det verkligt stora genombrottet vad gäller de asiatiska arterna, under denna tid, kom emellertid med Joseph D Hookers expedition till Sikkim 1848 - 1850, och hans omfattande herbarie- och fröinsamlingar där. Vidare några arter insamlade i Bhutan av Thomas J Booth beskrivna av Thomas Nutall 1853.

Flera av de asiatiska arterna var dåligt härdiga för det engelska klimatet och så fort det var möjligt inledde man hybridiseringsarbete med de ”gamla” härdiga och senblommande arterna R. catawbiense och R. maximum

Andra hälften av 1800-talet, efter 1860, började franska missionärer samla växter i västra Kina, i provinserna Sichuan och Yunnan. De mest kända av dessa var David, Delavay, Farges och Soulié. Men dom var ju inte där egentligen för att samla växter utan för att omvända kineserna till kristendomen. Dock höll deras herbariematerial hög kvalitet och detta material skickades hem till Paris och Musée d´Histoire Naturelle. Ni kommer kanske ihåg denna institution från de första berättelserna om de Jussieu med flera. Den ende vid denna tid i Paris som engagerade sig i detta material var taxonomen Adrien Franchet, och det var han som såg till att de blev beskrivna och namngivna. Det var först senare som dessa arter blev ”återupptäckta” och frö samlades in av de kända plantjägarna Wilson, Forrest och Rock.