Fast ändå, detta artificiella system som Linné skapade, är ju ruskigt praktiskt och enkelt att använda. Faktum är att en av våra mest använda och kända svenska floror använder än i dag Linnés system. Det är Krok/Almquists Svensk Flora. Den 29:e upplagan kom ut 2013. Huvudnyckeln i boken är inget annat än Linnés klasser från 1753. Jag kommer in på detta med bestämningsnycklar i en kommande berättelse. Vi är då inne på identifiering, en annan del av taxonomin. Att räkna ståndare och pistiller på en okänd växt är ofta ett enkelt första steg att identifiera en art som man vill hitta namnet på även idag. 

Man kan säga att denna tid, alltså från och med Linné och fram till 1830-talet, var en mycket stillsam tid vad gäller släktet Rhododendron. Det upptäcktes inte många nya arter. Man hade ingen aning om släktets enorma utbredning i Himalaya och västra Kina. Det skulle dröja ytterligare många år innan man så smått började förstå detta. 

Vi skall se i kommande berättelser att den springande punkten i all klassificering kommer att handla om släktskap. Man delar in växterna i grupper efter hur de är släkt med varandra. Än så länge håller vi oss till klassificeringar där man utgår ifrån i vilken grad växterna liknar varandra.

Ytterligare en sak som Linné efterhand kom att grunna undra över var varför en och samma art kunde se ut på lite olika sätt. Alltså det vi kallar variationen inom arten. Han konstaterade att den art han bestämt skulle se ut på ett visst sätt,  faktiskt varierade något i olika avseenden. Detta blev ju tydligt i samband med Linnés många exkursioner i naturen att det var så. Linnés grunduppfattning var att de olika arterna var skapade av en gudomlig hand och skulle då också se ut just på det sättet som de var skapade en gång. Detta resonemang, som vi brukar kalla ett typologiskt sätt att se på artbegreppet talar vi om i en kommande berättelse.  

I berättelse nr 3 utvecklar vi resonemangen och den vidare utvecklingen av de Naturliga systemen.