FRÖFÖRÖKNING

Man skulle kunna tro att vildinsamlat frö borde vara det mest äkta man kan få tag på, men så är det tyvärr inte. Längre tillbaka i tiden var det till och med så att botaniker inte trodde att det existerade naturhybrider. Jag har själv sett många naturhybrider i det vilda, särskilt i sådana områden som tidigare varit täckta av skog. Frö som är insamlat från sådan teräng innehåller mer än 50 % hybrider, även frö från äkta plantor. Det är däremot värt besväret att samla frö från plantor mitt i en population, hellre än i kantzoner nära andra kompatibla arter som blommar samtidigt.

Så vilket frö är då mest pålitligt? Det är ingen tvekan om att handpollinerat frö är säkrast, förutsatt att du gör pollineringen från två olika kloner av en given art. Självpollinering är inte att rekommendera, även om frö ser ut att utvecklas bra så är det troligt att inaveln försvagar generna. Ofta utvecklas inte ens något frö alls. De bästa föräldrarna är troligtvis syskon från samma fröförälder – dessa producerar de mest enhetliga fröplantorna.  Det blir fortfarande distinkta kloner var för sig men för ögat är de oftast identiska.

Att samla frö i det vilda är inte raka spåret. För det första blommar många arter inte varje år, särskilt inte de storväxande arterna såsom de storbladiga. För det andra är det stor skillnad vad gäller frömognaden, allt från augusti till januari och en del fröer är inte livsdugliga om de samlas in för tidigt. Även när kapseln öppnar sig tidigt, blir en del frö kvar en tid. Att samla sent är alltid önskvärt, särskilt i sydligare områden där risken är mindre att bli överraskad av kraftiga snöfall. Generellt kan man säga att slutet september början av oktober är den säkraste tiden att samla från de flesta arter, även om kapslarna då kan vara mycket gröna. Att samla ”blint”, det vill säga att samla utan att ha sett blomningen under våren, är lite riskabelt, men nu för tiden är det få människor som har möjlighet att se plantan i blom och att senare samla frö från samma planta.

Att göra en korrekt identifiering är ett annat problem och att samla ett herbarieexemplar att visa hemma för experter har blivit allt mer svårt att genomföra. Att samla frö på våren från vad som finns kvar i kapslarna från förra året är osäkert. Under min första resa till Kina våren 1981 märkte vi snart att 1980 hade varit ett rikt blomningsår för allting och det var därför möjligt att samla tillräckligt med frö från varje rhododendronart som vi såg. Däremot, i Nepal 1985, hade det förekommit skyfall med hagel, vilket till och med skadat bladverket på plantorna och tömt det mesta av fröet ur de öppnade kapslarna. Så vi fann mycket små mängder frö kvar.

Under årens lopp har jag mottagit vildinsamlat frö från många olika människor och några samlare levererar bra livskraftigt frö medan andra hanterar sitt frö sämre vilket leder till att lite eller ingenting gror. Det kan finnas flera skäl till att detta inträffar, andra än att de samlats innan fröna är tillräckligt mogna. Gröna kapslar måste torka långsamt och absolut inte förvaras i plast där de ruttnar eller utsätts för höga temperaturer. Insamlingar i det vilda sker ofta under besvärliga omständigheter med vistelse i tält, där kapslarna hålls fuktiga under en alltför lång tid. Vårinsamlat frö förvaras bäst i papperspåsar och det ideala är att rensa fröna genast för att minska mängden. Som ni vet är rhododendronfrö mycket små och lätta vilket innebär att de tar mycket lite plats efter rensningen. Man kan också göra en första grovrensning, varefter slutlig rensning sker efter hemkomst där man kan rensa bort agnarna med hjälp av såll med olika finhet. Orensat frö kan även orsaka mögelangrepp.

Dessvärre är framtiden för vildinsamlat frö dyster. Nagoya-protokollet har inte gjort nytta för någon. För ex-situ-samlingar är det en katastrof. I de länder som skrivit under detta har det blivit tvärstopp för utbyte av frö och därav resulterande plantor för botaniska trädgårdar och privata samlare. Det är inga frölistor längre som kan innehålla vildinsamlat frö. Det finns redan flera nyligen introducerade taxa som samlats av privata samlare där de botaniska trädgårdarna går miste om frö och plantor eftersom de inte kan ta emot sådant material, och vice versa. När det gäller insamlares frönummer som varit så betydelsefulla utifrån bevarandesynpunkt och värdefulla i olika samlingar, så måste dessa nummer hållas stikt privat och de som säljer plantor från vildinsamlat frö måste hålla plantans historik dold. När det gäller bevarandet av olika arter i naturen gör protokollet definitivt ingen nytta. Insamlandet av några få kapslar utan kommersiellt värde gör ingen skada över huvud taget och reducerar dessutom antalet plantskådande turister. Om man vill få tillstånd att samla i naturen är det oftast rena mardrömmen. Man måste har godkännande från både nationella och lokala myndigheter – ofta svårt att få.